Socionomen Jenny hjälper unga med glimten i ögat

Jenny är socionom, mamma och handledare i socialpedagogisk hästverksamhet. Jennys dröm är att kombinera sina utbildningar så att hon skulle kunna hjälpa ungomar ännu bättre. I sitt dagliga arbete på en mottagningsenhet bemöter hon ungdomar som kommit från svåra situationer med  empati och med glimten i ögat. 

Bild: Jennys bildarkiv

Jenny jobbar som handledare på en mottagningsenhet. Hennes arbetsuppgifter innefattar att se till att vardagen flyter på som vanligt och att delta i nätverkssamarbeten, beroende på barnets behov. Det stöd barnet behöver kan variera mycket beroende på de problem barnet har stött på och vilken bakgrund hen har.   

- Ofta är de ungdomar som kommer till oss här bara i 30 dagar. På de 30 dagar borde vi skriva en sammanfattning av bedömningsperioden. Bedömningsperioden präglas av de individuella målen som ställs för varje barn och det utvärderande rehabiliteringsarbetet. Under utvärderingsperioden bedöms om barnet är i omedelbar fara, barnets grundläggande behov utreds och familjens förhållanden undersöks. 

Jenny är socionom och har påbörjat högre YH-studier men har inte blivir klar ifrån utbildningen än. Jenny planerar att slutföra studierna när barnen är större och hon har mer tid och ork; det är bara slutarbetet som saknas. Hon har jobbat fyra år på sin nuvarande arbetsplats och före det fyra år på ett familjehem. Emellanåt har hon arbetat på en enhet för missbrukare. 

- På jobbet utbildar vi oss hela tiden, till exempel i DKT, motiverande samtal, terapeutiska metoder, första hjälpen, kontrollerad fysisk begränsning  och missbrukarvård.

Jenny  har tidigare utbildat sig till handledare i socialpedagogisk hästverksamhet. På sitt förra jobb åkte Jenny med en flicka till stallet, som en del av socialpedagogisk hästverksamhet. Hennes dröm är att kunna kombinera sina båda utbildningar och på så sätt kunna hjälpa fler barn och ungdomar i framtiden.  

- Då jag studerade socialpedagogisk hästverksamhet var det inte ännu så populärt, men nu finns det många som erbjuder den tjänsten. Forskningen visar att man fått goda resultat med hjälp av socialpedagogisk hästverksamhet. 

Före socionomutbildningen studerade Jenny till hästskötare. 

- På skolan hade vi en dålig kurator, som  försökte gräva fram problem som jag inte hade.  

Jenny var äldre än de andra som studerade på skolan och märkte snart att hon använde en stor del av sin tid till att hjälpa de yngre studerandena.  

- Bara en liten del av oss blev färdiga, men jag hjälpte många av dem. Jag insåg att hästarna klarar sig, men dessa ungdomar behöver hjälp, och bestämde mig för att bli socionom istället. 

Jenny sökte sig till socionomutbildningen för att bli skolkurator. När hon gjorde sin praktik på ett familjecenter märkte hon att hon även gillade det arbetet.  

- När jag blev färdig socionom, sökte jag jobb överallt. Jag fick jobb på ett familjehem, efter att mamman råkade hitta min CV och kontaktade mig.  

Idag jobbar Jenny på en mottagningsenhet för barn som är brådskat placerade. Jenny är duktig på att bemöta ungdomar. Hon lyssnar på dem och bemöter dem med sin spralliga personlighet och med glimten i ögat. 

- Det bästa med mitt jobb är att jag gör skillnad. Trots att vi inte ser slutresultatet vet jag, att jag gör en skillnad.  

Jenny beskriver att det som får henne att orka med arbetet är förutom ungdomarna, är den goda arbetsgemenskapen och feedbacken från kollegorna. 

- Vi har ett bra team, ett superteam. Vi har en öppen kultur där man inte går och funderar på saker för sig själv, utan man frågar och diskuterar tillsammans. Vi reflekterar tillsammans. Om det varit en situation, kan vi sätta oss ner tillsammans och reflektera över den. Det handlar om att respektera varandras arbete. 

Jenny berättar att hon besökte sin nuvarande arbetsplats från skolan. Jenny vet att mottagningsenheter ofta har dåliga rykten.  

- Det märks ändå inte när man jobbar där. Det beror så mycket på ungdomarna själva, vilka problem de har och vilken slags hjälp de behöver.  

Som socionom och handledare på barnskyddet är Jennys jobb viktgit och det stöd hon kan erbjuda hjälper många ungdomar.  

- Vi får mycket positiv feedback från föräldrar och socialarbetare. Det viktigaste med jobbet är att ungdomarna har det bra, att de känner sig trygga, att de kan tala med oss. Det är viktigt att det finns vuxna de kan lita på och att det finns en plats där de kan vara utan att vara rädda. Vi löser inga problem, vi försöker bedöma så bra som möjligt så de får den bästa möjliga fortsättningen. Vi strävar efter att de ska ha det så bra som möjligt utifrån situationen. 

Arbetet kan vara krävande. För dem som arbetar på ett barnskyddsinstitutioner innebär utmaningar bland annat svåra kundsituationer, att bemöta de unga och eventuella trauman de bär på. Dessutom betonas behovet av att erbjuda varje ungdom individuell och heltäckande stöd, utgående från var och ens behov. Jenny lyfter fram speciellt begränsningar i lagstiftningen och svårigheter att nå de unga.   

- Det svåraste är om man inte får tag i ungdomen alls. Lagstiftningen är som den är, och emellanåt är det svårt att hålla ungdomarna trygga från sig själva.