Skillnader i barnskyddsarbete mellan Sverige och Finland – En intervju med Heidi Silfverberg 

Heidi Silfverberg är socialarbetare med erfarenhet från både Finland och Sverige. Hon har tidigare arbetat inom barnskyddet i Finland och flyttade till Sverige när hennes sambo fick arbete där. Idag arbetar hon inom socialtjänsten i Stockholm. I sin intervju delar Heidi med sig av sina erfarenheter och reflektioner kring skillnaderna mellan ländernas arbetskulturer, samt hennes egna upplevelser.  Hon berättar om allt från utmaningarna att hitta jobb i Stockholm, skillnaderna i barnskyddsarbetet, till hur byråkratin och lönesättningen fungerar annorlunda i de två länderna. 

Foto: Heidis fotoalbum

Heidi har jobbat som socialsekreterare i Sverige i tre år. Till skillnad från Finland är konkurrensen om jobben hård, särskilt i Stockholm. Trots att hon hade utbildning och erfarenhet från Finland, där hon arbetat inom barnskydd, var det tufft att slå sig in på arbetsmarknaden i Sverige. 

-Jag skickade in över 10 ansökningar och hörde tillbaka från ett enda jobb. Här utbildas så många socionomer, berättar Heidi. 

Det som överraskade Heidi mest då hon flyttade till Sverige var hur svårt det var att få jobb. Att få sin finska utbildning godkänd av Socialstyrelsen gick däremot lätt och tog 1-2 veckor.  

-Till en början var det svårt att komma in i systemet och under första året funderade jag ofta på vad det är som de håller på med och varför det ska göras så svårt, berättar Heidi och skrattar. Sedan när man kommit in i systemet och förstod hur det fungerar var det lättare. Det är ett rättsäkert system. 

Inom socialtjänsten i Sverige går socialarbetare under benämningen socialsekreterare eller handläggare, vilket reflekterar en tydlig skillnad mellan länderna. En av de mest påtagliga skillnaderna mellan barnskyddsarbetet i Finland och Sverige är den omfattande byråkratin i Sverige: allting kräver beslut, vilket innebär att arbetsprocesserna i Sverige ofta tar längre tid och är mer komplicerade än i Finland.  

-En brådskande placering i Sverige kan till exempel kräva fyra olika beslut och dokument, vilket gör att det finns mycket att hålla reda på, medan en akut placering i Finland kan hanteras med ett enda beslut. 

Samtidigt besitter socialsekreteraren i Sverige inte samma beslutsfattarmandat som i Finland. I Sverige kan en socialsekreterare fatta beslut om öppenvårdsinsatser först efter två års arbete, men exempelvis att avsluta en utredning är alltid chefs beslut.  I Finland har socialarbetaren betydligt större befogenheter och kan fatta fler beslut självständigt. Den svenska beslutsfattarprocessen utgår från en delegationsordning vars syfte är att föra ut beslut i verksamheten och underlätta för förvaltningsledningen att ägna sig åt övergripande förvaltningsfrågor och kan jämfört med det finska sättet upplevas som tidskrävande men det blir även ett sätt att öka rättssäkerheten. 

Medan man i Finland pratar om klientskap inom barnskyddet, har man i Sverige utredningar och insatsärenden. Systemet är utformat för att säkerställa att alla ärenden följs upp noggrant, eftersom det finns pågående beslut för varje ärende. Heidi förklarar att hon i Sverige jobbar med betydligt färre ungdomar än vad som är vanligt i Finland. Heidi  har 13 ungdomar på sin lista, eftersom ärendena där Heidi jobbar är komplicerade och kräver mycket uppmärksamhet och tid. 

-Man jobbar rätt annorlunda. Det finns fördelar med att inte ha klientskap; det blir inte hängandes. I Finland kunde det hända att man inte kom igång med en tjänst eller att familjen inte samtyckte genast. Det är inte möjligt i Sverige. Här måste det finnas ett aktuellt beslut. 

I Sverige kan en utredning pågå i högst fyra månader. Utredningen kan förlängas, men i sådana fall gör man ett nytt  beslut, som uppfyller vissa kriterier. Efter utredningen stänger man ner ärendet eller så beviljar man en insats. Då är det insatsbeslutet som gör att ärendet är aktuellt. När insatsbeslutets slutdatum börjar närma sig så måste man bedöma ifall insatsen ska förlängas eller avslutas. Heidi jobbar inom socialtjänsten med ungdomar i åldern 13- 20. Till hennes arbetsuppgifter hör att göra utredningar, lite som i Finland, men mycket mer omfattande.  

-Att jobba med ungdomar i åldern 18-20 inom barnskyddet, är en helt ny målgrupp för mig. Det är speciellt, eftersom det handlar om vuxna personer, som man ska bedöma skyddsbehovet på. De tycker inte själva alltid att de har skyddsbehov. 

En av de största utmaningarna för Heidi var att anpassa sig till den svenska arbetskulturen, särskilt när det gäller hur socialsekreterare förhåller sig till sin myndighetsroll. I Sverige finns en starkare betoning på att arbeta med familjens samtycke, vilket även lagstiftningen utgår ifrån. Det kan hända att man som socialsekreterare bedömer att en ungdom behöver placeras men om familjen samtycker till en intensiv öppenvårdsinsats beviljar man det istället. Detta medan man i Finland utgår från socialarbetarens bedömning och i ett dylikt fall skulle placera ungdomen trots att det skulle gå emot familjens önskemål. Heidi berättar att hon har anammat det svenska sättet att arbeta, men att det ibland kan kännas svårt när man till slut måste fatta ett tufft beslut.  

-I Finland var vi myndigheter på ett mer distanserat sätt, på ett positivt sätt. I Sverige däremot, är relationen närmare, med många möten, hembesök och kontakter med olika personer som är involverade i ungdomarnas liv. Det är härligt att få förtroendet av en ungdom som vågar öppna upp om sina erfarenheter, men det kan också göra det svårt att sedan fatta beslut mot familjens önskan. 

Heidi berättar om en desinformationskampanj för några år sedan i ett arabiskt talande land, där de gick ut med information om att socialtjänsten kidnappar muslimska barn, specifikt i Sverige. I Sverige jobbar man med att få familjer att lita på socialtjänsten, medan i Finland vet alla vad barnskyddet är och vad barnskyddet gör, även om man ibland kan vara lite orolig.  

Heidi talar varmt om den svenska arbetskulturen, där det finns en stark medvetenhet kring medarbetarnas välmående och balansen mellan arbete och privatliv.  

-Det är vanligt att chefer uppmuntrar till pauser och att det finns strukturer för att stötta medarbetare på om de till exempel varit sjukskrivna flera gånger på ett år. Vi har arbetsplatsträffar varje månad där arbetsmiljön diskuteras, och det finns en uttalad omsorg om att alla ska må bra. 

Heidi berättar också om skillnaderna i utbildningssystemen mellan Finland och Sverige. I Sverige är socionomutbildningen ofta kortare och det är få som väljer att ta en masterexamen. I Sverige är det däremot vanligt att vidareutbilda sig på jobbet. Heidi uppskattar den satsning som görs på vidareutbildning i Sverige, där man kontinuerligt får möjlighet att utvecklas genom olika typer av kompetenshöjande insatser, så som föreläsningar, utbildningar och kurser. Detta är en stor skillnad jämfört med Finland, där utbildningen i regel är längre och mer akademiskt inriktad från början. 

-Jag har gått otaliga utbildningar på jobbet i Sverige. Det kan vara både kortare kurser på en timme eller längre utbildningar som pågår i fem dagar. 

En av utbildningarna Heidi nämner särskilt är Signs of Safety. Denna metod fokuserar på att hitta styrkor i familjerna och bygga vidare på det som fungerar, snarare än att bara fokusera på problemen. 

-En metod som är starkt närvarande i vårt jobb är Signs of Safety. Vi har alla gått den utbildningen och ska tillämpa den hela tiden. Signs of Safety är superbra, att se styrkor, alla familjer har styrkor, säger Heidi. 

Lönesystemet länderna emellan skiljer sig något. I Finland får socialarbetare en fast grundlön, medan lönerna i Sverige är individuellt förhandlade.  

-Här i Sverige beror lönen på vad du lyckas förhandla dig till när du börjar. Genom att byta  arbetsplats kan man klättra i lön. Om jag till exempel har 40 000 kronor i lön kan jag vid byte säga att jag kräver 42 000. 

Varje år hålls medarbetarsamtal för att följa upp prestationerna, och därefter ett lönesättningssamtal där den nya lönen diskuteras. Lönerna justeras årligen, ibland med större eller mindre ökning, beroende på prestation och de tydliga kriterier som arbetsgivaren har satt upp. 

-Det är inte ett samtal om lön i sig, utan mer om hur potten med pengar fördelas. 

Heidi avslutar intervjun med ett råd till andra som funderar på att flytta till Sverige för att arbeta inom socialt arbete: börja söka jobb i god tid. Konkurrensen om jobben är hård, särskilt i storstäder som Stockholm.  

 - Stockholm är ett populärt ställe att jobba på. I norra Sverige har de brist på arbetstagare och där kan det vara lättare att hitta jobb. I synnerhet om man inte jobbat här tidigare kan det vara bra att läsa på, gå på intervjuer för att lära dig eller fråga någon som jobbat i Sverige. Var medveten om att bostadsmarknaden är något annat. 

För att arbeta som socialsekreterare i Sverige är det nödvändigt att kunna svenska. Heidi betonar att språket är en avgörande faktor, särskilt inom myndighetsutövning där kommunikation med familjer och dokumentation är centralt.  

-Vi arbetar med familjer och måste kunna uttrycka oss i både tal och skrift. 

Däremot är det är möjligt att få jobb inom andra sektorer, som äldreomsorg eller på förskolor, utan fullständiga språkkunskaper. 

-Jag har tagits jättefint emot av både chefer och kollegor. Jag har upplevt små kulturkrockar, till exempel fikakulturen, som jag inte helt har vant mig vid. Ibland på fredagar försöker jag hinna gå, då vi har styrt fika. Sedan en annan sak, varje mejl ska man börja med “hoppas allt är väl”. Varför ska jag säga så till alla? Det är väl klart jag hoppas allt är bra med den jag skriver till, avslutar Heidi skrattandes. 

 

Följ Sotespotter på Instagram, Facebook och LinkedIn.

Registera dig på Sotespotter idag!